det första som hände oss när vi lämnade café baresso gav en mycket obehaglig magkänsla. den svarta katten som såg ner på oss från FONUSskylten ingav inte så mycket hopp inför vår framtid som vi suttit och funderat över.
dock är inte jag den som är den och tror inte ett dugg på tecken.

en annan sak som får mig att tolka dagen positivt om man nu vill tro på tecken så var det mitt och rebekahs möte med herr winnerbäck. ngt som fick gåshuden att vakna och som fick rebekahs hjärta att stanna.
detta gjorde rebekah säker på att hon spånar på rätt val inför framtiden och vår tunnelbana hem blev lika seriös som vårt cafébesök.

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar