mer än bara naket

och då var det dags för mig att höja rösten

Som jag tidigare nämnt har jag ett tag gått och varit sugen på att dra igång ett nakenfotograferingsprojekt. Det hela började med att jag så gärna ville visa min vackra vän hur vacker hon faktiskt är, att jag gick runt och funderade över att jag genom min kamera kan visa svart på vitt vilken fantastiskt vacker kropp hon har. För jag tycker det, att mina vänner är vackra, på alla sätt, på deras sätt, på allas våra skavankliga, oretusherade sätt. Ingen av oss skulle väljas till Sveriges sexigaste kvinna av tidskriften Slitz och ingen av oss har silikon i våra tuttar men vi har fina kroppar på riktigt. Det som stör mig något otroligt i mina funderingar kring det här projektet är att jag undrar hur jag ska kunna ta de bilder jag så gärna vill ta. Jag vill ju visa det vackra i alla kurvor, för jag vet till 100% att jag skulle lyckas med det, att de som låter sig fotas av mig, oavsett storlek, kommer att se sig själv på bilderna och fnissa lite förtjust. Och jag menar förstås inte att det skulle vinklas på något porrigt sätt, för i så fall skulle vi ju lika gärna kunna gå till Slitz och grabbarna. Men jag känner en rädsla, en nervositet och en mycket motstridig energi kring mitt lilla projekt. Och vad grundar sig det i då? Det har jag också funderat en del över, förståss, jag tror att mycket handlar om hela det där jävla begreppet som hela tiden cirkulerar i vår tid, SMAL! Man är orolig för att man inte är tillräckligt smal, att man inte kommer att vara snygg, att man inte kommer se ut som tjejerna i tidningen Slitz.

Det är det här som dessutom får mig att vilja driva igenom mitt projekt ännu mer. jag vill visa att vi måste skippa det där, hela allt det där som driver så mycket av oss. Den där hetsen kring sin kroppsvikt. Det var en gammal dam häromdagen, på mitt jobb, i stan, på Östermalm ni vet där alla fina damer bor, som ville köpa sig lite potatissallad till kvällen. Hon tittade efter alternativ till förpackning, alltså efter volym. Hon tvekade lite och valde den minsta burken och sa att det fick räcka "för att vi kvinnor måste ju tänka på sånt där, det är ju inte som för karlarna inte, nej vi kvinnor måste tänka på vad vi stoppar i oss". Och detta gör ju mig självklart förbannad men även ledsen. För detta är ingen generationsfråga, detta är vårt liv. Vi lever hela tiden med det där begreppet fastrotat i hela vårt leverne. Och det spelar ingen roll var, när eller hur. Min överviktiga vän kan gå ner 15 kg och fortfarande se på sig själv som tjock, tjockis i relation till andra. Men snälla, älskade vän, du är 15 kg mindre än vad du själv var för 8 månader sen! ., . Min ytterst smala flickvän, som enbart har muskler på sin kropp, kan titta på tjejer som är 1 dm kortare än hon själv och i total avsaknad av muskelmassa och säga ngt om att hon ska börja gymma nu och få bort sin mage. (!!!) VILKEN DÅ!? och detta för att hon satte sig i relation till någon annan men inte med sig själv. Och om man nu då ska sätta sig i relation till andra, varför kan då inte för exempel min flickvän sätta sig i relation till min överviktiga vän, så skulle hon känna sig alldeles, alldeles underbar. Sen vill jag inte på något sätt påstå att min överviktiga vän nu ska gå och ta illa vid sig, för jag vill ju självklart att hon ska sluta sätta sin vikt i relation till någon annan hon med, och istället börja njuta av att hon gått ner 15 kg och är på god väg till ett hälsosammare och bättre liv. I hela den här processen ville jag alltså visa hur vackra vi/ni är, hur bra ni är. Jag vill dessutom visa att man kan vara vacker naken, även fast man inte har valts till Sveriges sexigaste kvinna av Slitz's läsare. Men vad innebär det då? Jo, då börjar det hela antingen kännas lite amatör porrigt eller så klassas det som provokativ feministisk konst. Och det är ju också helt bissart, att om man fotar coola bilder på nakna, lite smårunda brudar, eller smala orakade tjejer med små bröst då är man så fel ute vad gäller den accepterade nakenheten att man måste klassas som provokativ. Känns inte det ganska så långt in i helvete galet? Du, jag, vi, ni är inte accepterade som ni/vi är om ni inte är påpälsade eller fungerar som siliconbrudar i big brother.

Och då kommer vi ju in i ännu en debatt. Hur långt ifrån vi är att ha kontrollen över vår egen nakenhet och våra egna kroppar. 1919 röstade man igenom allmän rösträtt i Sverige och 1921 var den ett faktum. Därefter fortsatte den feministiska kampen i form av organisationer som nu satsade på rätten till den egna kroppen. Att mannen har äganderätt över sin fru känns ju väldigt 1800-tal och att kvinnan inte har rätt till sin egen kropp känns nästan lika avlägset, om vi tar diskussionen i folkmun. Men så är det ju inte och det bevisas ju hela tiden. Alla vet vet vi ju, Sveriges rättsväsende vet ju, att om en kvinna har på sig fel kläder kan man inte döma en man för våldtäkt. Så är det, och lika lite som vi har rätt till val av våra kläder så har vi lika lite rätt att visa våra celluliter eller bristningar utan att kastas bort och bli äcklad av. Men samtidigt så går det ju inte att bete sig på något sätt i den här frågan utan att bli ifrågasatt. Titta bara på Veckorevyn och dess redaktion. För ett tag sedan valde de att visa vad nakenhet innebär och att det inte bara är den där retusherade perfekta versionen av kvinnan som ska visas upp i media utan hela redaktionen valde att ta nakenbilder av sig själva och publicera i tidningen. Utmärkt tycke många, bu och bä tyckte andra. Det var framför allt det där mittenskiktet av unga tjejer som reagerade negativt. Ni vet, alla de där som har str 38-40 i byxor, alla de där som varken är smala eller tjocka. För dem var det otroligt nedvärderande att tjejer i samma storlek som de själva visades upp sig nakna och uttrycke en "det är okej att se ut såhär också" känsla. De arga tjejerna menade att varför skulle det inte vara okej? och varför var det helt plötsligt deras kroppstyp som behövdes snackas om på ett sådant sätt på för? För mig var det en märklig debatt. Unga tjejer som blir arga för att deras kroppstyper visas upp i media med en ton av sympati. Istället kanske de kunde fokusera på det viktiga i den här frågan - hur och varför och vilka visas nakna i olika sammanhang? och skippa hela biten med osäkerheten som får tjejerna att sätta sig själv i relation till någon annans vikt - i detta fall arg tjej kontra veckorevyn. Därav, mina kära vänner och bekanta tänker jag nu skita i allt vad smalhet, porrighet eller perfektion heter. Jag tänker fota kvinnor på mitt sätt, på vårt sätt.

Förhoppningsvis kommer mitt projekt leda fram till en utställning av någon form och jag hoppas att fler vågar stiga fram och bli en del av mitt projekt. För vår skull, för min skull, för din skull och framför allt för ställningstagandets skull.