bland det bästa som finns är ju alla dessa förbaskade människor som får en att vilja riskera livet för deras skull. efter flera år av socialisering, som i grunden alltid börjar med en rejäl fylla, så har jag ju lyckats samla på mig en hel hög med fina människor i min närhet.
en liten samlad klick av dessa guldkorn skulle ju kunna nämnas vid namn som Isabel, Rebekah och Linus.
Varför det är så att vi umgås så bra, vi fyra, kanske kan förklaras med den simpla teorin att vi är två par. Kanske är det som de säger i "how I met your mother"
couples need other couples
sen om det är så att det är jag och Bella som skulle räknas som ett av paren och Linus & Rebekah som det andra, eller om det är så att det är jag&Rebekah, Bella&Linus som fyller parfunktionen är ju en helt annan fråga. men att den frågan överhuvud taget skulle kunna infinna sig bevisar väl ännu mer det jag nu svamlar om.
hur som så har vi det jävligt bra, vi fyra.
en utav dessa jävligt bra dagar spenderade jag med Rebekah på eriksdalsbadet där vi tjoade och tjimmade som två 9åringar med för mycket socker i blodomloppet. efter den utmattande vistelsen på äventyrsbadet möttes vi av den alltid lika vackra Bella. min bella. Vi begav oss till en riktigt amerikansk restaurang. eller vilket land den skulle tolka vet jag inte men hamburgarna kändes mycket amerikanska.namnet på stället minns jag inte men det är i alla fall en pub inne i saluhallen vid medis.
priserna kändes sådär jobbigt stockholmska men jag var för hungrig för att bry mig.
jag och bella nöjde oss med en varsin bastant slafsig burgare med coleslaw och hela kittet medan rebekah satsade på den ENORMA förrätten.
den, kan man ju minst sagt säga, skulle gå hem hos mig en bakisdag!
nachochips, mozzarellasticks & lökringar vill jag mig minnas som serverades med 5 sorters dipp.
HEll Yeah! skrek jag och blev imponerad
mätta blev vi och mysigt var det.vi satt och filosoferade om livet medan vi väntade in den sista parten av vår lilla familj.
bella bytte av Linus på gondolen och plötsligt var det jag som var utan ngn att pussa på.
vi begav oss till wayne's på götgatan eftersom att rebekah hade höjt mina förhoppningarna om glass tidigare under dagen.och fan vad jag älskar caféer som gör precis som jag vill utan att blinka och med ett förträffligt leende på läpparna (nu syftar jag ju uppenbarligen på servitriserna & inte på själva cafét. noterar mitt eget syftningsfel)
det jag ville var att ha en mugg/skål, med två sorters glass, en espresso hälld över, toppad med grädde och kolasås. låter det inte som en glassdrink för en riktigt målmedveten sockerveteran?
jojo, och oj vad illa jag mådde men fan va värt det var.
jag kan meddela att det inte var så dyrt heller som man skulle kunna tro.
men egentligen spelar ju inte det ngn roll eftersom att jag oftast utgår med repliken Kosta vad det kosta vill! (skulle kunna vara en av anledningarna till att bella håller i vår ekonomi)
efter detta åkte jag raka vägen hem till sängen och gick upp 0530 på lördag morgon.
kan ni tänka er va?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar