jag har ju alltid varit av uppfattningen att människor som blir deprimerade på grund av dåligt väder ska skatta sig lyckliga. Har man inte större problem än att det regnar så bör man inse vilket fantastiskt liv man lever.
mitt eget humör och känslomässiga liv har aldrig påverkats av naturens krafter och därför har jag inte förstått mig på dessa humörsvägningar som styrs av huruvida solen skiner eller ej.
Men på senaste tid, sen jag fått riktig kontakt med psykvården, sedan min utredning har tagit fart och sedan jag fått en massa roliga mediciner som får mig i balans, så måste jag nu erkänna mitt nederlag.
En ledig dag som denna, med mulen himmel, snålblåst längs husväggarna och frusna fötter, blir banne mig fruktansvärd opeppad enbart på grund av vädret. Jag ska snart bege mig in och promenera på söder tillsammans med frugan, fika på ett fik som jag fått ett tips om och kanske ta oss förbi en bra sminkbutik för att hitta en bra nyans på underlagskräm till frugans olivgröna hy. Allt detta hade kännts sjukt trevligt och jag hade skuttat omkring här hemma och gjort mig iordning i evigheter om solen hade tittat in genom fönstret.
Nu sitter jag i soffan med en kopp kaffe och tjocktröjan uppdragen till hakan och funderar över hur länge jag kan sitta här och huttra innan det är dags att bege sig in.
Vädret påverkar mitt humör och jag förstod inte vad som hände. Kanske betyder detta att jag för en gång skull är lycklig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar